lördag 16 mars 2013

DU OCH JAG ALFRED, DU OCH JAG...

Dagen började tidigt - alldeles för tidigt om du frågar mig - med förberedelser och avfärd mot Varbergs Brukshundsklubb. Appellklas Spår var på planeringen och vi lottades till startnummer 2. Var himla nervös över hur spåret skulle gå då vi inte tränat på att spåra med snö som underlag. Lilla råttan gladde sin matte och kämpade på och spårade hem en 9:a. Lycklig och glad begav vi oss tillbaka till klubben för väntan på plats och budföring.

Då det var gott om tid innan det var dags för platssen passade vi på att träna lite. Lilla råttan kändes stabil och trygg och låg fint med hakan i backen hela tiden vilket skapade ett skönt lugn hos mig.

Så blev det äntligen - eller inte - dax för platsen och vårt skräckmoment. Kan inte fatta varför jag ska ha sådana problem med just detta moment då hon ju ligger fint på platsen vid varje träning, men när vi kommer till tävling så händer det något. Jag känner mig stressad och nervös över att jag tycker att Vinna tappar kontakt med mig men vi löser detta. Kanonfint nedläggande med hakan i backen på direkten och jag känner mig ändå ganska så lugn. Ställer upp och då ser jag hur hon lyft på hakan vilket inte är ett bra tecken för mig. Det tar väl dryga 30 sekunder så står hon upp, hon stör inge, har inte för avsikt heller att störa någon men vad hjälper det? 50 poäng bort och med 20 poäng bort på framförgåendet som planerat att avstå så låg vi ju helt plötsligt 70 minus inför budföringen.

Vid budföringen så var hon på väg att tjuva lite och jag valde då - big mistake - att säg stanna vilket gjorde att hon tappade fokus och satt och tittade snett åt vänster i stället. Budföringen  är ju ett 10 eller 0 moment för oss och idag så visade det sig att det var 0.

Här började problemen. Mitt självförtroende, känsla och humör föll till botten. Nu i efterhand så är jag så fruktansvärt besviken på mig själv att jag ens gick in på planen i den sinnesstämningen som både jag och Vinna var i. Vinna är otroligt känslig och lyhörd på hur jag är och har det jobbigt om jag blir irriterad. Här var jag sur, ledsen och besviken och även om min avsikt inte var sådan så färgade det henne i hela programmet.

Utan att gå in på detaljer så kan jag bara summera det hela med att det är mycket sällan - har hänt 1 gång - som jag går av plan och faktiskt gråter. Jag var inte ledsen för att vi missade uppflytten MEN jag var sjukt ledsen och besviken på mig själv att jag utsatte och påverkade Vinna på ett sådant sätt med mina dåliga energier så att hon faktiskt blev väldigt låg. Det var inte alls samma gnista som det brukar vara och det är ju bara något jag får ta med mig och skämmasöver. Känslan var inte "du och jag" idag utan mer jag och jag. Förhoppningsvis så har jag lärt mig något av detta och på något sätt så måste jag komma över mina spöken i huvudet när det gäller dessa jä**a gruppmoment.

Jag tar med mig det fina spåret hon gjorde idag och resten sätter vi ett stort kryss över och stoppar långt ner i lådan. Poängen räckte ändå till att bli godkända och vi var inte jättelångt borta men det spelar ju ingen roll nu...

3 kommentarer:

Jeanette, Sly, Maya och Joy sa...

Vad tråkigt att du känner dig så besviken på dig själv men det UNDERBARA med våra hundar är att de lever i nuet! Bryt ihop & kom igen - lär av misstagen, vi gör dem alla.

C.J. sa...

Va tråkigt att känslan inte fanns där... Men det är sånt som händer. Nästa gång så tar ni det! =)

Malin sa...

Usch, det är inte roligt när det blir sådär. :( Jag själv har haft massor med (olika) problem vid tävlingar med min förra hund & visst känns det jävligt pissigt när det väl sker, men efteråt har man oftast lärt sig nånting!
Så ner till botten & vänd detta nu! ;)