Det började väldigt bra och Jonna var en mycket bra kartläsare. När vi skulle svänga av vägen ner till höger så tyckte jag väl kanske att det var lite snävt men tänkte att det fungerar nog. När vi kört en bit in så insåg jag - även om jag försökte vara cool inför barnen - att det här kommer inte bli enkelt. Efter ett tag så insåg jag att jag kommer heller inte lyckas att backa ut så det vara bara att tuffa på bland gräs och traktorspår och försöka hitta någonstans att vända. Efter en bra bit så hittade vi ett ställer att vända på och tyvärr så gick det inte fullt så smidigt som jag tänkt mig.
Efter några försök så insåg jag att vi satt fast. Loke satt och grät och Jonna fick springa runt och kolla så vi inte körde på något stort. Så där stod vi mitt i urskogen och var bara en liten blå prick på en karta och visste inte var ni var eller hur vi skulle komma därifrån. Givetvis så var inte telefonen fulladdad heller och paniken började komma.
Efter att ha lugnat barnen, ringt bästa svärföräldrarna som var på väg och lagt ut en blänkare på Facebook så var det bara att vänta. Kan lova att det var en lång väntan i stekande solsken och jag var så tacksam att vi i alla fall hade med oss lite dricka.
Tror aldrig barnen blivit så glada av att höra sin farmors röst som när hon kom gåendes i skogen. Jublet går inte att beskriva och med spade och lite vilja så lyckades vi gräva loss bilen. STORT TACK till Bigge och Catharina som hjälpte oss och också stort TACK till Stian och Marre som ryckte ut för att ställa upp.
Vi kom hem igen men det var faktiskt något av det värsta/dummaste jag gjort/varit med om. Kommer aldrig någonsin att ge mig ut på liknande färder igen och jag är så tacksam att vi fick hjälp :-D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar