PRESTATIONS KRAV - DRIVKRAFT ELLER BROMSKLOSS?

Jag är en person som otroligt lätt faller offer för det som vi alla kallar för prestationsångest. Det kan gälla jobbet, skola, familj eller  hundträning. Det har egentligen nog inte så mycket med aktuell aktivitet att göra utan är nog mer en kraft som drabbar alla mer eller mindre i olika grad och situationer.

Prestations krav kan för vissa bli den drivkraften som för de framåt och utvecklas och framför allt inom hundträningen så upplever jag att det är det som många duktiga och erfarna hundtränare gör. Växlar om och använder denna kraft för att driva de framåt och fortsätta att utvecklas. Vissa kan man till och med höra tycker att det är det som ger en "DET" känslan.

För andra kan det dock bli en bromskloss som gör att man backar tillbaka och hela tiden hittar fel id et man gör. Man jämför mycket med andra och tycker hela tiden att man aldrig når dit eller räcker till. Man kan inte se att man heller någonstans kommer att hamna där vilket kan skapa ett näst intill paralyserat tillstånd där inget händer, man kommer ingenstans och glädjen i det man ska göra försvinner och blir just bara ett krav.

Visst är inte allting svart eller vitt och självklart finns det gråzoner och jag vet att jag har dragit det till det yttersta men när jag sitter och funderar och analyserar mig själv så inser jag att det är just dessa två sätt som skiljer mig ifrån andra och är också just det som jag måste ändra på.

Just nu - och har varit så länge jag kan minnas - så är jag en person som faller i facket där kraven på att prestera blir inget annat än en bromskloss. Självförtroendet svackar och så blir det även för hunden så klart. Funderar mycket på det när det gäller Knalla som jag inte tränat så mycket med alls. När jag nu tänker att jag ska börja och pilla på lite olika saker så kan jag inte förmå mig att börja och jag vet helt plötsligt inte var jag sak börja. Då kan man ju tycka att varför tränar du då? Jo men det är ju detta som är hela poängen... Jag VET egentligen precis var jag ska börja och HUR men är så rädd för att göra fel så då blir det att jag gör ingenting alls i stället och så här kan det bara inte fortsätta.

Nu SKA jag vända på detta - tror inte jag är ensam om att känna så här - genom att jobba mycket mer med mig själv och försöka komma över den här tröskeln och vända det till ren och skär motivation istället. Det kommer inte bli enkelt men det ska bara gå. Känner ni igen er?!? Passa på att hoppa på tåget nu då för kan jag, då kan definitivt ni!