ATT LEVA MED ADHD!

För er som bara är intresserade av mina/våra hundar så kan jag rekommendera er att sluta läsa nu och göra något annat. Detta blogginlägget kommer inte handla om hundar, det kommer inte handla om träningstips utan det kommer att handla om precis som rubriken säger "hur det är att leva med ADHD" på olika plan. 

 


Det är lite intressant för skulle man ändå dra paralleller till hundarna och framför allt till aveln så kan jag bara kort konstatera att jag skulle aldrig fått skaffa barn. Kanske är detta något som vi ända ska ta med oss även i hundaveln vad som är väsentligt och inte, nåja nog om det .

Jag är uppvuxen i en ganska rörig barndom med många fosterfamiljer som relaterade i att när jag var 16 år så flyttade jag hemifrån. Jag har tre syskon ( halv syskon med samma mamma ) där två i alla fall har ADHD och den tredje är jag ganska övertygad om har det med.

Som många vet så har jag en dotter som har ADHD och som vi fick diagnos på för ungefär 6 år sedan. vi går ju regelbundet inne på BUP med henne och jobbar med psykologer, KBT terapeuter och läkare. Under hela tiden hon varit där inne så har jag inte kunnat hjälpa att sitta och fundera på och sväva iväg i egna tankar om mig själv. Så många av dessa saker stämde överens även på mig och hur jag är och hanterar saker. Dock ska man ha med sig att de flesta människor kan nog få sig själva att stämma in på en ADHD diagnos om man bara vill men brytpunkten för mig kom när vi diskuterade ärftlighet. Man har idag kommit fram till att det ligger hög ärftlighetsgrad när det gäller ADHD och även en del andra neurologiska sjukdomar/handikapp.

Min första tanke var att "vad ska alla tycka nu? De kanske inte tror jag klarar av saker? " FAST jag är ju precis samma människa som innan med eller utan ADHD så därför har jag valt att dela med mig för att jag tror att det finns många fler som kämpar med ADHD på olika plan.

För mig är ADHD inte en sjukdom det är ett handikapp. Det är inget fel på människor som har ADHD de tänker oftast bara inte som alla andra. Allt går mycket fortare och man ser saker som inte andra ens tänker på. Jag kommer under inläggets gång ge några exempel på hur det kan se ut.

Exempel: Jag stod och diskuterade arbete med några kollegor på jobbet och vi var ganska inne i denna diskussion. Helt plötsligt när jag står och lyssnar så upptäcker jag att det är nymålade vita fläckar i taket, ingen annan ser detta, ingen annan bryr sig. MEN jag ser det och det stör vilket gör att jag får en känsla av att jag måste dela med mig. Jag avbryter diskussionen för att informera de om att det finns vita fläckar i taket...

Jag hade ingen aning om att jag kunde ha ADHD när jag var i tonåren. Det man kunde se var nog att jag var lite "vildare" än många andra också att min verklighet kanske inte alltid såg ut som andras. Det gjorde ju att man ofta hamnade i jobbiga situationer där enda sättet att ta sig ur var att dra en liten vit lögn som man tyckte. Dock hade dessa små vita lögner en tendens att hopa sig och växa i stor skala vilket inte alltid var så lätt att reda ut.

Precis som mina bröder så hade vi en tonårstid som färgades mer eller mindre av svårigheter att se skillnad på RÄTT/FEL. Det tog sig utryck på olika sätt för oss och människor runt omkring oss skyllde allt på att vi hade haft en jobbig barndom. Tänk om mana redan här hade reagerat och tagit tag i oss så kanske saker och ting hade sett annorlunda ut.

Jag är otroligt glad och stolt över mig själv att jag fightades för min dotter när BVC sa att det kommer hon växa ifrån etc. Jag stod på mig och sökte hjälp själv, kämpade och stred och det ledde också till att diagnos kom och vi kunde börja medicinera. Idag så fungerar hon fantastiskt i skolan och kan koncentrera sig, klarar av att göra proven och det med fina resultat. Drömmen om att få gå på hundgymnasium är inte längre bara en dröm utan faktiskt ett realistiskt mål.

Varför delar jag med mig av detta då? Jo för att fler människor ska försåt att man är inte "dum" för att man har ADHD man är bara inte som alla andra och vem vill vara det. För min egen del så handlar det nog också om att ventilera och få visa att det går att lev bra med ADHD man måste bara hitta sitt sätt och skapa sig en struktur.

Vissa människor kan nog uppleva mig som ett "kontroll freak" och det är jag nog också i vissa fall då jag inte får vardagen att fungera annars. Jag går från 0-100 på några sekunder om saker ändras från det normala och rutiner bryts. Det är otroligt viktigt att saker och ting flyter på och att rutiner och planer jag satt upp hålls. Jag har svårt för snabba förändringar och det tar tid innan jag anpassar mig, under den tiden så är jag inte alltid så lätt att ha att göra med :-/

Exempel: När jag ska åka och handla så behöver jag ha MINA listor. Jag gör först en veckomatsedel där jag sedan skriver upp allt som behövs köpas på datorn. Två färger används Svart för sådant som tillhör veckan och rött för sådant som vi alltid ska ha hemma, Denna checkas av och redigeras och sedan kan jag åka och handla utan problem. Har åkt utan  lista någon gång och det slutar för det mesta med att vi har alldeles för mycket mat med oss hem och det blir  onödigt dyrt att handla.

Jag vill med detta visa att det GÅR att leva ett härligt liv trots att man har ADHD, man måste bara hitta sina vägar, omge sig med härliga människor och tycka om sig själv. Jag har börjat komma dit nu, när man inser att så här fungerar jag! Allt handlar om att hitta strategier så fungerar vardagen och livet fint. Kanske jag också med detta vill öka förståelsen för att när man t.ex. brusar upp så är det inte kanske alltid egentligen för att man är arg, det är bara att det inte blivit som man tänkt sig.

Jag hoppas att ni som dömt ner folk med ADHD kan ändra er och se oss som en tillgång. De flesta med ADHD är riktigt skärpta och rent fantastiska om de bara hamnar i rätt miljö med rätt förutsättningar, glöm inte det...