När man tränar jakt och går på prov, WT eller vad det nu kan vara så upplever jag alltid att det är väldigt positiv stämning. Folk unnar verkligen på riktigt en att lyckas och det är inte så fokuserat på poäng här och poäng där. Jaktfolket känns som ett öppnare folk som hyser stor respekt för varandra då man inser hur otroligt mycket jobb och tid som ligger bakom framgångarna.
Just denna punkten skiljer sig ju inte lydnaden från jakten utan där måste man också lägga ner otroligt mycket tid och träning för att få det att bli riktigt bra. Men det är just det här jag funderar på, vad är bra?!? För några år sedan så blev jag alltid överlycklig om vi fick ett första pris, det spelade ingen roll om det så bara var med en halv poängs marginal - har hänt mig - så var jag ändå super nöjd. Idag är det inte så längre.
Idag handlar det inte längre om att få ett första pris utan nu handlar det dessutom om att man ska ha höga poäng. Jag tycker det är så fantastiskt kul när man ser folk som lägger ut sina prestationer på FB och skriver att idag var känslan rätt, jag är supernöjd. Då vet man med säkerhet att poängen har inte varit något att hurra för, för när det går bra så smälls de höga poängen ut på direkten tillsammans med en hel hope hyllningar om hur fantastiska just det ekipaget är.
Jag tycker verkligen att de som håller på i toppen är fantastiska som orkar träna utifrån perfektion där man nästan går in och satsar på att få en 11:a i betyg trots att det bara finns 10:or och jag beundrar de. Det som är tråkigt är för den vanlige gemena som ser upp till sina förebilder, som hade gjort vad som helst för att få vara en av dem som sitter som jag nu och funderar på om det är värt det? När man inte kan känna glädje längre för ett första pris och nästan får skämmas när man presenterar att man lyckades med 160 poäng i LK1 då tycker jag något är fel.
Nu kommer ju många så klart tycka att det är ju upp till en själv. Ja, det kan jag kanske också tycka men alla som är ute och tränar/tävlar offentligt blir ju förebilder för någon och där tycker jag faktiskt att vi har ett ansvar gentemot de. Det ska vara roligt och tävla lydnad, man ska kunna bli grattad på facebook även om det inte gick toppenbra utan bara okej.
Nåja, det är bara några av mina funderingar och jag säger inte att jag har rätt, men jag tycker det tåls att fundera på. Är det poängen som skiljer dessa två discipliner åt? Är det så himla viktigt med poängen? Och är bara framgångarna positiva? Vad har hänt på vägen?
God Natt!
1 kommentar:
Jättebra skrivet tycker jag! Jag har precis börjat tävla med min unga dåre och det har inte gått fantastiskt bra poängmässigt men jag har varit nöjd ändå - men man kan inte hjälpa att man känner att många bara värderar poäng eller åtminstone värderar det högst. Jag försöker alltid se till känslan först och främst även om det såklart är roligt med höga poäng. Men det är en stor press i lydnaden, helt klart! Bra skrivet och bra blogg :)
Skicka en kommentar