Vi har aldrig funderat så mycket på detta eller sett att det skulle vara ett problem då det som sagt är så brant som en vägg ungefär.
Idag fick vi dock tänka om när vi var ute och helt plötsligt ser Vinna halvägs upp på berget. När vi ropade på henne så såg man att hennes enda tanke var att upp är enda vägen ner. Efter att hon stannat på en liten avsatts fick Martin smyga sig upp på sidan av berget för att försöka få ner henne i sidled. Efter en stund så lyckades det och både man och hund var nere på marken igen. Suck!
På väg ner = LYCKA!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar